1 år har i dag gått, sen min största rädsla besannades..den förödande dagen när jag drabbades av utomkvedshavandeskap #2..Den dagen mina mardrömmar blev verklighet....den dagen konsekvenserna blev permanenta..den dagen jag insåg att jag kanske aldrig skulle kunna ge min man ett barn..att bara medicinska insatser nu kunde hjälpa oss...drömmar som gick i kras...hopp som försvann...smärta..tårar..oro..ångest..acceptans?
Ett år har gått...men jag står kvar..I en ny verklighet...med samma tankar...med samma tårar...med samma längtan....i samma mardröm...
