MIN HISTORIA

MIN HISTORIA:

Positivt Grav test!

12 april 2013 fick vi det efterlängtade beskedet- positivt grav test! Jag har alltid haft en otrolig regelbunden cykel så när mensen var försenad med ca 1v så började ja misstänka att de kanske kunde vara som vi hoppats! Ja tog de första grav testet på morgonen och de blev positivt ganska snabbt! Men ja hade svårt att tro på de så eftersom jag hade flera paket med test stickor, så blev de 5 test till!! Ja vad säger man....lite knäppt men man vågar ju knappt tro! Sen åkte ja även till affären och köpte ett "riktigt" test,digitalt, för ca 100:-..Hahahaha..jaaa....efter 7 test kände ja mig ganska säker!har nog aldrig känt sån otrolig lycka! Resten av dagen gick sååååååå sakta! Ja kunde ju inte ringa o berätta för min man utan ville ju självklart berätta när han kom hem!
O så blev de...o han blev såklart lika lycklig som ja..lite rädd och chockad han med..ja de var ett underbart ögonblick!

Rökare:

Under denna tid i mitt liv var jag rökare! Jaa, inte det bästa beslutet jag tagit vid 22 års ålder- att börja röka men så var läget i alla fall! Skulle inte vilja kalla mig själv stor rökare,då jag aldrig rökte på arbetstid vilket utgjorde ca 8h av varje dag...men rökare definitivt!Jag hade alltid sagt och lovat mig själv (inte minst mitt barn) att jag skulle sluta helt den dagen jag blev gravid och detta löfte var jag fast besluten att hålla mig till!Så efter det positiva testet den 12:e, vilket var en Fredag, Så rökte jag 1cigarett.Jag jobbade sen lördag och söndag och under dessa 2 dagar rökte jag också 1 cigarett/dag. På söndagen rökte jag en halv och på måndagen den 15:e April, tog jag min absolut sista halva cigarett! (Kan med glädje meddela att det fortfarande ÄR min sista cigarett- HEJA MIG!!)

Ok nu fortsätter berättelsen....

Besök hos Barnmorskan!

Vi fick tid hos Barnmorskan redan veckan efter det positiva testet.Jag hade redan då börjat känna mig lätt illamående och mycket förstoppad.Hade en svidande känsla nertill över mina äggledare och kände mig otroligt svullen!Barnmorskan sa att detta var normalt,speciellt att jag kände mig förstoppad!Vi fick mycket bra information och vi bokade en tid för de första ultraljudet.Vi fick med oss en bok om graviditet och även tips och råd kring vad man rekommenderas att äta och inte(jag äter inte kött så jag ville vara säker på att barnet fick tillräckligt med näring).Vi gick hem och var mycket nöjda med vårat första besök!Jag började läsa boken redan samma kväll. Det var en underbar känsla att läsa om allt jag hade framför mig,vecka för vecka! 

Dom närmsta dagarna hände inget speciellt.Jag njöt av att vara gravid och tillsammans började jag och min make planera våran framtid med vårat barn! Jag kände mig myket trött och hade lite obehag i nedre buken, men inga blödningar eller andra symptom.Det svåraste var att inte berätta för någon att jag var gravid...mina föräldrar,brorsan,kollegor,vänner!! Jaa..ja höll verkligen på att spricka för att jag ville dela med mig av glädjen jag kände! 

På måndagen den 22 April, satt vi och åt middag.Nästan direkt efter vi hade ätit klart så fick jag jätte ont i magen,men långt upp, precis under brösten. Det kändes som det gör när man är jätte förstoppad!För att ni skall förstå varför jag inte reagerade starkare på detta magonda så beror det på att jag i många år varit laktos känslig,och kan ibland bli förstoppad efter måltider eller t.ex. få diarée.

Såå ja gjorde som jag alltid gör...jag gick och satte mig på toaletten...men det onda släppte liksom inte...drack ett glas mjölk för det brukar sätta sprätt på magen men inget hände!Skickade i väg Micke till affären för att köpa katrinplommonjuice eller ngt liknande! Medans han var borta blev smärtan jätte stark...ja grät när Micke kom tillbaka..men efter ett tag så kom det avföring och då släppte smärtan helt! Och allt var som vanligt igen...

På tisdagen så jobbade jag sent, från 14-22. Efter jag ätit min middag på jobbet, så blev det som kvällen innan.Jag fick jätte ont långt upp i magen. Eftersom jag var på min arbetsplats,och det faktiskt var en lugn kväll, så tog jag lite laxerande...gick på toaletten,hade avföring,och så släppte smärtan precis som kvällen innan!Fortsatte jobba och mådde som vanligt igen!

På Onsdagen var jag ledig.Åkte till torp med mina föräldrar.Kände mig otroligt trött och lite dimmig i huvudet,men annars var allt som vanligt.Illamåendet var mer påtagligt men försvann när vi hade fikat!

Jag och mina föräldrar har en otroligt nära relation och jag berättar oftast allt för dom...ibland för mycket information säger mamma! hahha...ja så kan de kanske är...så jag hade ett helvete att försöka hålla tyst medans vi gick och shoppade! Men, jag lyckades! 

På Torsdagen jobbade jag sent igen. Redan innan jag åkte till jobbet började jag känna att jag hade ganska ont i ländryggen. Men som alla andra "symptom" så tänkte jag att det nog berodde på att jag faktiskt redan gått upp några kilo och att det påverkade min ländrygg.Har tidigare haft några ryggskott i ländryggen och dom har uppstått vid bla viktökning. (är en riktig pendlare i vikt). Dessutom är det så att när man är gravid så kan man associera nästan alla sina symptom till graviditeten eftersom alla kvinnor upplever graviditen på olika sätt! Och så var det för mig med...jag reflekterade inte så mycket över det! Gick till jobbet och hade lite ont under kvällen. När jag kom hem gjorde jag som jag alltid gör efter jag jobbat kväll. Lade mig på soffan för att kolla tv. Kände fortf. att jag hade ont i ländryggen men inte så att jag kände att jag behövde ta några värktabletter.

När jag reste på mig för att gå och lägga mig, så blev smärtan helt plötsligt mycket värre!Det högg till ordentligt i ryggen och jag hade svårt att stå upp.Kände att jag inte skulle kunna gå och jobba dagen efter så jag ringde till jobbet och sjukskrev mig.När jag tidigare haft så här ont i ryggen så brukar jag ta Citodon.Om man läser i FASS så står det inte att det påverkar fostret,men jag ville vara helt säker innan jag tog ngt,så jag ringde sjukvårdsupplysningen.Dom rekommenderade inte att jag skulle ta ngt starkare än Panodil utan att ha pratat med en läkare. Så jag tog 2st Panodil och gick och lade mig.

DEN VÄRSTA DAGEN I MITT LIV!

Fredagen den 26:e April: Micke åkte till jobbet på morgonen som vanligt.Innan han gick så gjorde han som han alltid gör- gav mig flera pussar,kramade om mig,lade på mig filten och sa att han älskade mig.Denna morgonen la han även handen på min mage och sa " var snäll mot mamma i dag"...och så åkte han och jag somnade om. 

Jag vaknade vid halv tio tiden. Eftersom jag hade haft så ont i ryggen när jag lade mig tog jag det sakta när jag reste mig från sängen då jag förväntade mig att det skulle göra mer ont efter en natts sömn. Men när jag reste mig upp kände jag absolut inget ont alls.Just då,reflekterade jag inte mer över det. Jag gick ner och åt frukost och sen la jag mig på soffan för att titta på tv. Jag somnade och vaknade vid 1130.Jag minns så väl när jag vaknade att jag sa högt "Gita nu får du ta tag i din dag"...Vi skulle till mina föräldrar på middag på kvällen och trots att jag var hemma för ont i ryggen,så kände jag att jag ville försöka orka med det. När jag reste mig upp kände jag mig konstig...Tung...Ja, det är lite svårt att beskriva, men tung är det bästa sättet jag kommer på.Blev akut illamående och sprang ut i köket och kaskad kräktes över hela bänken oh väggen....återigen reflekterade jag knappt över detta..(mindes inte ens att jag kräkts förrän flera dagar efter)..torkade upp spyorna och tog lite vatten...Sen fick jag otroligt ont i magen igen, återigen långt upp/mitt i buken! Då blev jag riktigt förbannad över denna hemska förstoppningen! Jag tog upp telefonen och ringde till Micke och sa till honom att han skulle åka och köpa laxermedel på apoteket för att jag inte orkade med denna förstoppningen längre!!

Och som den underbara maken han är,så gjorde han precis det! Under tiden jag väntade på honom gick jag upp och satte mig på toaletten. Jag krystade som en galning men det kom ingenting...och smärtan blev bara värre och värre!Micke kom hem va 1230. Jag satt kvar på toaletten när han kom.Jag hade bett honom att köpa mikrolax så att det skulle gå fort att få bukt med förstoppningen. Jag tog ett mikrolax, vilket sved som fasen,och precis som det skall så kom det avföring efter en kort stund.

Eftersom jag i vanliga fall är lite känslig mot läkemedel och har ganska lågt blodtryck så sa Micke att han skulle stanna hemma tills jag var klar på toaletten i fall jag fick blodtrycksfall och svimmade efter mikrolaxet...jaa...konstigare saker har ju hänt :) 

När jag reste mig, var jag jätte yr och kände mig svimfärdig...svettades och frös om vartannat när jag satt på toaletten men jag trodde det berodde på mikrolaxet. Micke hjälpte mig in till sängen så jag kunde vila en stund...klockan var nu ca 1320. Micke slutar alltid 14 på fredagar, så han sa att han skulle åka tillbaka till jobbet en kort stund för att göra klart. Inga problem tänkte jag! 

Men medans jag låg i sängen,så kände jag att något inte stod helt rätt till...Hela min kropp kändes tung och jag svettades ena sekunden och nästa så frossade jag och skakade!Jag hade telefonen bredvid mig så jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Sköterskan jag pratade med sa att hon också trodde som jag, att det kanske var effekten av mikrolaxet, men att eftersom jag var gravid att vi skulle åka till NÄL för säkerhetsskull så fort Micke kom hem igen.
Vid 1350 kom Micke hem igen.Jag låg kvar i sängen och hade börjat få riktigt ont i magen!Fast de var en konstig känsla..som om jag var liksom utom min egen kropp...tung..nedsatt...trött....Jag försökte resa mig från sängen men ramlade rätt ner igen- jag klarade inte av att sitta upprätt!Och sen började jag spy samtidigt som jag frossade!De var då jag ÄNTLIGEN förstod att något var ordentligt fel! Jag sa till Micke att han skulle ringa en ambulans vilket han gjorde! Det konstiga är att trots att jag är Sjuksköterska och kan alla tecken och symptom på chock, så kopplade jag inte när det gällde min egen kropp! Alla tecken fanns där: svettningar,frossa,illamående,smärta,tunghetskänslan!Micke stod bredvid mig när han ringde ambulansen men det var som om han var jätte långt bort när han pratade..som om jag lyssnade i från ett annat rum...dovt...jag hörde hur han sa att jag var vid medvetande och pratade med honom. SOS meddelade att det kunde ta lite tid innan ambulansen kom för att dom inte var i närheten.Micke sa att de var ok! Varken jag eller Micke förstod nog hur allvarligt mitt tillstånd var just då...de kändes ganska "stabilt" trots alla symptom..men när Micke hade lagt på och jag låg och väntade på ambulansen så förlorade jag medvetandet flera ggr och under en kort tid när jag var vaken jag sa till Micke "Detta går nog inte så länge till!"...Jag kände hur jag var på väg härifrån...allt var en dimma!Jag kunde inte lyfta mina armar eller ben..dom kändes som dom var gjorda av bly!..20 min gick....
Precis när Micke skulle ringa och fråga var ambulansen var, så kom dom!Dom tog sin tid och parkerade utanför och när dom kom upp så hade dom inte med sig akut väskan.Jag kände med en gång igen killarna- träffat dom många ggr på jobbet och den ena var storebror till en kompis till mig!Men så fort dom såg mig,så sprang dom och hämtade akut väskan!Jag minns att jag sa att jag trodde detta berodde på att jag var förstoppad eller pga mikrolaxet.Den ena ambulans killen sa att han tyckte vi skulle försöka ta upp mig och sätta mig på toa igen men när jag bara reste överkroppen så svimmade jag...Sen gick allt fort- Dom satte nål (helt otroligt att det gick att få in en),dom försökte ta ett blodtryck men blodtrycksmätaren kunde inte hitta något mätbart...jag hade inga mätbara pulsar i armarna.Jag hade hela tiden legat och tagit min puls på halsen...klantigt eftersom det är den pulsen som försvinner sist...hade inte en tanke på att kolla pulsen i mina handleder/armar!
Dom lyfte upp mig för att bära ner mig till båren. Så fort dom satte mig upprätt så svimmade jag...Jag vaknade sedan nere,på båren, och undrade hur jag hade kommit dit! Sen lastades jag in i ambulansen. Jag ropade till Micke att ringa till mamma och pappa...och att jag älskade honom...sen åkte vi! Micke beslutade att ta egen bil och följa efter ambulansen!Jag fick dropp och var uppkopplad till en maskin som mäter blodtryck,puls,andningsfrekvens...jag kollade flera ggr på skärmen och såg att alla värden var otroligt låga,trots droppet! (dropp används för att bla öka volumen i kroppen vilket ökar blodtrycket)..och nu var smärtan nästan outhärdlig....Ambulansen körde ganska lugnt tills vi kom ut på motorvägen och sen fick den en otrolig fart! Jäklar va de gick....under färden kom jag på att jag lämnat kaffebryggaren på..ja konstiga saker man kommer på...vi ringde Micke och han vände för att stänga av den...Han trodde inte att han kört så långt men när han vände så var vi redan i kungälv...konstigt hur man inte reflekterar över saker förräns efteråt...varför vända? någon annan kunde åkt hem och stängt av den..men man tänker inte klart när såna här situationer uppstår...Micke var också i chock tillstånd såklart...
Jag har alltid trott att jag var vaken hela vägen till Sahlgrenska, men har fått berättat för mig i efterhand att så var inte fallet...jag blev medvetslös flera gånger!
När vi väl kom fram till SU så var inte läkarna överrens om vart ambulansen skulle köra mig (jag hörde ambulanskillarna i telefonen)...gynekologerna ville att vi skulle köra till gynakuten eftersom jag var gravid och det var den största prioriteten för dom....narkos och medicin läkarna tyckte att vi skulle köra till den vanliga akuten eftersom mitt allmäntillstånd var så påverkat och det tyckte dom var det mest akuta..Dom "vann" diskussionen! Vi körde till den stora akuten där gynekologerna mötte dom andra läkarna.
När dom tog ut mig ur ambulansen möttes vi av ett helt team- trauma teamet.Sjuksköterskor,undersköterskor,2 Gynekologer, 1 medicin läkare och 1 narkos läkare.Jag hade fruktansvärt ont nu och jag hade inte fått något smärtstillande i ambulansen...med risk för barnet..i FALL det var något annat som orsakade mitt tillstånd...jag tror fortfarande inte att jag hade kopplat att allt detta var relaterat till graviditeten...Jag minns att jag tänkte brusten tarm, brusten blindtarm,infektion,brustet magsår....men inte att det var något fel på graviditeten/bebisen.
Dom lyfte mig från ambulansbritsen till båren i akut rummet.Dom klippte upp mina kläder,tog blodprover och satte flera nålar.Jag kopplades återigen upp till en maskin som mätte mina värden.Gynekologen stod vid min vänstra sida och höll mig i handen. Hon sa "Gita vi måste göra ett vaginalt ultraljud och det kommer nog att göra ont!".Den andra gynekologen utförde ultraljudet och det gjorde fruktansvärt ont...skärmen till ultraljudet stod så jag såg det och det var bara en stor svart bild..Har sett en del ultraljud bilder och förstod att så skall det inte se ut...de svarta var blod...Läkaren sa, "Gita jag tror du har ett brustet utomkvedshavandeskap.Det ligger massor med blod i buken och vi måste operera dig med en gång!"...Micke hade inte kommit fram så hon fick nummret till honom och ringde upp. "Micke, Detta är Dr...var är du nånstans?Hörde att Micke svarade att han hade minst 30 min kvar. Läkaren sa då "Jag kan tyvärr inte vänta- vi behöver operera Gita NU!"..Jag hörde att Micke sa "Självklart"...Sen fick jag telefonen....Jag minns att jag sa att jag älskade honom över allt annat och att allt skulle ordna sig.
Sen åkte vi..Dom sprang med britsen till hissen..sen var jag inne på operationsbordet...2 andra narkosläkare presenterade sig..jag berättade hur ont jag hade och dom sa att jag äntligen skulle få ngt mot smärtan...Sen frågade dom om det var något mer dom behövde veta. Jag berättade att jag var allergisk mot pencillin.Sen lade den manliga narkosläkaren,som stod vid min högra sida, sin hand på min arm och sa "Gita,vi ska ta hand om dig oroa dig inte"...sen somnade jag!

Jag vaknade på CIVA (central IVA-intensivvårdsavdelningen)..Micke satt bredvid sängen.Jag minns att det första jag frågade var vad klockan var. Micke sa att den var 21:05! 21:05!!!!!!!! Hur var det möjligt?? Jag hade ju varit på akuten lite efter 15. Vart hade allt tid tagit vägen?? Hade operationen tagit såå lång tid?? Oj...Vad hände under operationen? Dog ja? Hade dom fått återuppliva mig?? Va faan tog sån tid???
Jaa, ja hade massor med frågor...samtidigt som jag var otroligt tacksam att jag var vaken igen....att jag hade klarat mig..så var jag otroligt rädd! Men smärtan tog snabbt över dom tankarna....
Jag tittade runt omkring mig och insåg ganska snabbt att operationen HADE nog tagit så lång tid...och att min kropp inte mådde så bra. Jag hade flera dropp för att höja volymen i kroppen...5 nålar, varav några av dom största som finns, 2 artär nålar (som mäter blodtrycket direkt från artären), blodpåsar...Jag vågade knappt lyfta på täcket, men bad Micke göra det! Jag kände mig otroligt svullen-stor- som om jag hade gått upp 10kg...men på bredden.Kändes som om jag knappt fick plats i sängen. När micke lyfte på täcket så såg jag ut som ett paket...och inte en fin julklapp eller present..stora lindor med blodiga förband under över större delen av magen...och en urin kateter hade jag med!Och jätte ont i mina axlar och i bröstet (är vanligt vid laparoskopi då dom tippar kroppen neråt och sprutar in gas för att kunna se och operera)

Efter en stund kom narkosläkaren som hade varit med under min operation.Hon var underbar! Jag hade en del frågor om vad dom hade gjort under operationen. Hur mycket fick dom operera bort?Skulle jag kunna bli gravid igen?Varför tog det sån tid?Massa frågor...Läkaren kunde inte svara på alla mina frågor utan sa att gynekologen skulle informera mig under morgondagen.Det hon kunde berätta var att jag blivit opererad i ca 5h.Att jag hade haft nästan 3 Liter blod i buken. Att jag hade fått blodtransfusion under hela operationen...men att hon ville ha kvar mig på intensivvårdsavdelningen under natten för att mitt tillstånd skulle bli mer stabilt! Kändes välldigt tryggt men samtidigt jätte hemskt....för första gången i mitt liv var jag riktigt rädd!Hon sa att mina blodvärden inte var bra och att hon ville ha kvar mig på IVA under natten för att ta prover varje timma....efter det kunde jag inte slappna av..lite av en yrkesskada kanske...men ja var vaken hela natten...somnade till kanske 10 min i taget, men sen var jag vaken igen...o ja kollade alla värden hela tiden.Smärtan var också påtaglig men hanterbar med hjälp av läkemedel...men Så fort jag lyfte huvudet eller rörde mig så stack min puls i väg för att kroppen var ansträngd! Jaa,så fortsatte det hela natten!

Micke stannade till lite efter midnatt och sen skickade jag hem honom..han ville inte men jag tvingade honom!Han behövde vila..Sen ringde jag mina föräldrar och pratade en kort stund. Mormor var också och hälsade på så jag fick prata med henne!Det blev ett kort samtal för jag orkade inte prata så mycket!

DAGEN EFTER!
Morgonen efter flyttades jag till vårdavdelningen! Jag hade förväntat mig att alla där skulle vara så underbara som dom varit på IVA, men tyvärr var det inte så. Jag lades bredvid en tjej i min ålder som var höggravid vilket var sååå jobbigt efter allt jag varit med om dagen innan...men ingen brydde sig eller tänkte efter!Ja,sen hände det otroligt många saker till som inte var bra, men jag behöver inte gå in på det!
Läkaren som opererat mig kom lite senare på förmiddagen och berättade vad hon gjort.(Micke var med vid samtalet!) Att hon fått ta bort min vänstra äggledare eftersom det var den som hade spruckit och var skadad.Och att jag hade haft mycket levrat blod i buken som hon fått ta bort vilket gjorde det svårt att se skadan först. Sen hade det tillstött en komplikation så hon hade fått sy fast ett nät över livmodern för att stoppa blödningen!Anledningen till att det tagit sån tid var för att ja förlorat så mycket blod innan och dom behövde ge mig tillräckligt med blod och ersätta min volym så att jag höll mig stabil under operationen!....De viktigaste hon sa,för oss, var att vi fortf. kunde bli gravida! 
Jag har alltid trott att chanserna minskade med 50% när man förlorade 1 äggledare, men så är det inte! Det finns nämligen en chans att den andra äggledaren även fångar upp äggen från den äggstocken där man saknar ledare...så ungefär 60% chans att bli gravid!

Jag var kvar på sjukhuset i 4 dagar och sen valde jag att åka hem,trots att dom tyckte jag skulle stanna!Nätterna på sjukhuset var otroligt jobbiga,med mardrömmar och otrolig dödsångest hela tiden! Men jag kände att jag hellre ville vara hemma,med Micke och nära min familj!Så vi åkte hem!Jag svimmade i bilen men annars gick det ganska bra..ja minns inte så mycket..de e lite dimmigt fortf.
Var sedan hemma i nästan 1 månad...

Kroppen är otroligt fantastisk på att återhämta sig!Hjärnan är dock inte lika bra på detta! Så när jag fysiskt mådde ok, så kom allt psykiskt och det är det som än i dag är otroligt jobbigt!

Jag vill även påpeka att när något så här drastiskt händer en,så är det inte bara en själv som blir drabbad! Min kära make fick sitta och vänta i 5h under min operation utan att veta om jag skulle överleva eller vad som hände!Mina föräldrar,mormor,svärföräldrar,syskon,vänner m.m. var otroligt rädda och ledsna precis som jag och Micke...alla inblandade påverkas och det får man absolut inte glömma bort! Även om det var min kropp som utsattes, så är det lika jobbigt,om inte jobbigare,för dom som står bredvid....maktlösa...

Ja detta är absolut inte slutet på min historia, men jag tror detta räcker för tillfället eller vad tycker ni?

TACK FÖR ATT NI TOG ER TID TILL ATT LÄSA DETTA! ÄNTLIGEN KLARADE JAG AV ATT SKRIVA KLART!! JIPPI OCH VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG! :) 

KRAM PÅ ER
GITA 150108