Ett annorlunda år: Pandemin 2020

Kära läsare,

Nu har det gått över 1 år sedan jag skrev sist & precis som för er läsare & resten av världen, så vändes mitt liv upp och ner förra våren när pandemin Covid-19 kom till Sverige.

Som ni vet så arbetar jag som intensivvårdssköterska. 1.5 år senare så är det fortfarande svårt att sätta ord på allt som skedde förra året...när vi helt plötsligt blev instängda på jobbet bakom plast..Iklädda skyddsutrustning...vårdande sjukare patienter än någon av oss någonsin träffat på..långa hemska pass...ja jag bodde på jobbet kändes det som...samtidigt som vi utanför jobbet skulle försöka vara bra mammor, fruar, makar, systrar, döttrar osv..och inte fick umgås med våra nära och kära som vanligt!! Ja det var otroligt kämpigt & psykiskt påfrestande!! 

För mig, som tidigare kämpat med mitt psykiskamående pga trauma & vår långa infertilitet resa, så blev nog allt ändå mer påtagligt...men på något jävla sätt så var det bara att köra på och trots att man kände att man inte skulle orka en dag till, så gjorde man det...hur det gick till vet jag inte riktigt...lite jävla anamma & att jag kände att det inte fanns ett annat val..skulle jag bara ge upp? Åh nej...inte efter att jag kämpat så hårt för att ta mig tillbaka till ett liv av välmående...men tufft va de...och det svåraste var nog att oavsett hur mycket jag kämpade så kände jag mig sååå otroligt otillräcklig, speciellt hemma. Varje gång vår 2.5 åring ( ja hon är stor nu 3.5.redan) sade " mamma inte jobba mer" så brast mitt hjärta...jag grät ofta i bilen både till och från jobbet...

Ja fasen va tufft det var och har varit fram tills nu!!!  

Det jag vill säga & som många av er säkert känner igen, är att när man tidigare mått psykiskt dåligt så är det en väldigt liten gräns mellan att må bra och att må dåligt igen. Skillnaden för mig i dag jämfört med för 5 år sedan,är att jag nu känner igen tecknen på att jag börjar må dåligt & att jag nu har redskapen att kunna hantera det innan det blir allt för jobbigt. Väldigt tidigt under våren tog kan kontakt med min kurator igen för att få stöttning vilket var till stor hjälp för mig som vanligt!

Nedanför har jag delat en video där jag pratar om mitt psykiska mående efter mina ektopiska graviditeter & hur detta även påverkade mig under pandemin. Länken går till Ectopic Pregnancy Trust Instagram konto. Denna underbara organisation från Storbritannien har jag i dag äran att vara volontär för, där jag hjälper andra som upplevt ektopisk graviditet( även deras partner,vänner och familj) genom att ge dem stöd & råd via email!! 

Kan varmt rekommendera denna organisation till alla som förlorat ett barn eller kämpar med infertilitet. 

https://www.instagram.com/tv/CGSKleuBIh7/?utm_medium=share_sheet

Från ofrivilligt barnlös till att bli mamma!

När jag började skriva denna blogg så hade mitt liv vänts upp och ner på..totalt! Som resultat av ett trauma, vår första förlorade graviditet, nästan förlorandet av mitt liv, så tappade jag fotfästet...inte frivilligt...men det skedde ändå...

I flera års tid kämpade jag med att försöka hitta tillbaka till den person jag tidigare varit...den starka personen jag alltid sett när jag kollat i spegeln...men oavsett hur mycket jag kämpade ibland så kändes det lönlöst...så fort jag började må bättre så kom det ett nedslag...1 missfall andra graviditeten...ytterligare ett utomkveds vid 3e graviditeten...om och om ingen rasade min värld...och det kändes aldrig som det skulle ta slut på eländet...

Eländet fortsatte med IVF...14 försök orkade jag/vi med...trots att alla läkare sade att allt såg bra ut, så fungerade det inte för oss...och min kropp & min själ orkade inte mer.... det var dags att ta ett beslut! Sommaren 2017 bestämde vi oss för att påbörja adoption processen & lämna IVF bakom oss!

Redan bara någon månad efter vi tagit detta beslut så kände jag att jag började må bättre....att kunna gå vidare...och att äntligen kunna lita på att vi faktiskt skulle bli föräldrar, någon gång o framtiden! För så var det ju...Allt annat vi genomgått gav oss aldrig ett barn...bara misär..men med adoption så visste vi att vi till 100% äntligen skulle bli föräldrar! Och detta var en sån otrolig lättnad! Och något som gav oss hopp igen! Hopp om livet....Hopp om framtiden!!

( HÄNVISAR NU TILL ADOPTIONS FLIKEN I BLOGGEN DÄR NI KAN LÄSA OM HELA ADOPTIONS PROCESSEN!)

I Oktober 2018, efter 5 års kämpande, så blev vi äntligen föräldrar & hämtade hem vår fantastiska dotter!

Att få vara mamma till denna underbara tjej är en ära & en känsla jag aldrig kunnat förstå innan! En obeskrivlig kärlek...

Flodvågor av minnen

I torsdags var det 5år sedan sen den dagen...dagen som allt förändrades..dagen Jag förändrades...dagen som jag önskar aldrig hade varit.. .dagen som givit mig minnen som satt sina spår för evigt...

Tidigare i veckan tyckte jag att allt kändes ganska bra...Vi fick glädjande besked på måndagen att Indien hade godkänt vår adoptionsansökan och att dom nu letade efter ett barn åt oss!... och jag var så otroligt lycklig över detta!..Jag ÄR så otroligt lycklig för detta... Men trots det så kom tårarna flera gånger på torsdagen...jag försökte sysselsätta mig så gott det gick, men minnena vällde över mig som flodvågor...har det blivit lättare med åren? Ja, det har det nog...eller kanske inte lättare, men känslan är annorlunda...mår jag lite bättre & känner mig starkare? Absolut...och ibland
känns det som att sorgen över att vi förlorade vårt 1a barn den dagen har minskat litegrann...men traumat från att jag nästan dog, är lika påtagligt ännu...och olika situationer, som tidigare inte utlöst minnena eller känslan jag hade den dagen, har ökat...och det är tufft...

Men ytterligare ett år har gått...och precis som tidigare år så finns det många fina stunder & roliga minnen...stunder av solsken...men denna dag lägger fortfarande en skugga över mitt liv! En skugga som jag hoppas skall bli mindre med tiden...och ersättas med mera solsken...until then...
Kram på er 💖

Att gå vidare!!

Kära läsare,
Ni som har följt min blogg har kanske undrat hur vår resa har sett ut efter mitt 2a utomkvedshavandeskap!  Som ni kanske förstått så har den fortsatt, men på ett helt annat sätt än innan...nämligen genom IVF! (In vitro fertilisation).
Trots jobbiga behandlingar, både fysiskt och psykiskt... och extremt smärtsamma äggplock...sprutor och massvis med mediciner...med hopp och förtvivlan mellan försök och misslyckande... så har vi kämpat i över 2 års tid. Och trots att alla undersökningar och medicinska orsaker uteslutit att det är något fel på oss, och att alla embryo varit av jätte bra kvalité.. så har vi inte lyckats bli gravida ...och det har tärt på oss...och på min kropp...och till slut var det dags att fatta ett beslut...Att sluta plåga min kropp och själ...att sluta påfresta vårt förhållande och vårt psyke...Att gå vidare!!

Och precis det har vi gjort! 💖 Och det är det bästa beslutet vi någonsin tagit!  ÄNTLIGEN är jag till freds...och Äntligen kommer VI att bli föräldrar!

Jag hoppas att ni fortsätter följa vår resa!!!

Kramar 

P.s. Har ni några frågor om IVF får ni jätte gärna ställa dom till mig här eller via mail! Delar gärna med mig av vår/ mina erfarenheter

Förväntansfull!!

Kära blogg läsare!!
God fortsättning och välkomna till 2018! Året där jag tar min magister examen  (drygt 1v kvar), året då jag och min make firar 16 år i hop och året då ja hoppas att vi äntligen, äntligen kommer bli föräldrar! Ja vet...det har jag skrivit i 3 år nu...men 2017 gav mig hopp...hopp om att allt kanske blir bra till slut..
Jag har äntligen börjat känna mig som mig själv igen...starkare...gladare...det tomma skalet som i flera år har ersatt min spegelbild,  ser mer och mer ut som en hel person igen...som mig...som den personen jag var innan allt elände...all sorg...alla motgångar!  Ärren finns kvar men dom börjar blekna...sakta men säkert....och även om tårarna är nära till hands ibland, så är dom oftare längre bort än dom någonsin varit! Och det känns sååå skönt...så med stor förväntan på vad detta året kommer erbjuda, välkomnar jag 2018!

💖2018 HERE I COME💖

Det tomma skalet..

Jag funderar ofta på hur jag har förändrats dom senaste 4 åren...i bland tänker jag tillbaka på saker jag gjort eller sagt...eller känt...och det är nästan som om den personen var någon annan! Vissa perioder är suddiga...och för någon som inte upplevt trauma eller något som förändrat en utan att man kunde rå för det, så förstår jag att detta kan vara svårt att förstå...men hjärnan och kroppen förändras när den är tillräckligt påfrestad...och det går inte att stoppa...

när jag mådde som sämst var det som om någon annan hade tagit över min kropp & själ! En kropp och själ som alltid hade varit så stark förtvinades och bröts ner till en svag, hjälplös, ledsen människa! All kontroll som tidigare hade funnits försvann...och jag betedde mig på ett sätt jag aldrig tidigare hade gjort....jag kunde inte styra mina känslor eller förklara varför dom uppstod! Det var som om jag levde i slow motion..som i en dröm....
När jag tittade mig i spegeln kändes det som om min spegelbild var ett tomt skal av den personen jag hade varit innan jag nästan dog...innan vi förlorade 3 bebisar...innan jag opererades 2 gånger...innan jag låg på sjukhus 5 gånger på 1.5 år...

Men det tomma skalet har sakta men säkert fyllts på av den jag var förr...när ja ser mig själv i spegeln i dag, ser jag oftast en glad och stark person...vissa dagar är fortfarande otroligt jobbiga och jag kommer alltid bära med mig allt som har hänt...men dom bra dagarna är fler än dom dåliga... och det ser jag som ett framsteg...äntligen känns det som jag tar 2 steg framåt och endast ett tillbaka...det tog fyra år...

M eller F???

Misslyckad med stort M ...ja, det är så man känner sig när man går igenom denna resa...när kroppen sviker en om och om igen...varför fungerar inget när alla läkare säger att allt ser bra ut och våra chanser är goda??

Jaaaa.. Så här har jag kännt länge...misslyckad...

Men vet ni vad? Det kanske inte är så alls....för under dessa otroligt jobbiga år så har jag faktiskt åstadkommit en hel del...hösten 2014 bytte jag avdelning inom sjukhuset och påbörjade ett nytt jobb med utmanande arbete. Precis när ja hade börjat på de nya jobbet så fick jag mitt 2a utomkveds!...sjukskriven igen och allt kändes skit jobbigt....men ja kämpade på och återvände till det nya jobbet! Ja jobbade inte heltid men 75% fram till dec 2015. Då bestämde ja mig för att försöka börja jobba heltid igen....och det fungerade! Det var jobbigt, men Jag fixade de! Och då bestämde jag att jag kände mig tillräckligt stark för att söka en vidareutbildning! Och jag kom in!!
Våren 2016 började jag läsa specialistutbildningen till Intensivvårdssjuksköterska!
Jag har pluggat på halvfart vilket har inneburit skola 50% och jobb 50%! Och det har varit skit tufft! Att jobba, sitta i skolan och plugga på den lilla fritiden jag haft samtidigt som jag undergått behandligar för att bli gravid!
Men jag har klarat det... ALLTIHOP!!!....alla tentor...alla uppgifter! G i 2 kurser och VG i 2!! Har haft 10v praktik där jag endast fått positiv feedback bl.a om hur duktig och kompetent jag är...min lärare påpekade även att jag är jätte duktig på att skriva arbeten/uppgifter (vilket ja ALDRIG trodde skulle hända)..
Och nu närmar det sig slutet....snart är det bara magister uppsatsen kvar!

Så jag kanske inte är så misslyckad ändå...
Min man säger att jag är Fabulous...och han kanske har rätt...Fabulous i stället för Misslyckad....Ja varför inte :)