GRAVIDITET #2/MISSED ABORTION.

2014.

I början av Januari bestämde vi oss för att ha lite fest för att få en bra start på året!Vi bjöd hem våra närmsta vänner och hade en jätte mysig "Kick Off" fest! Jag njöt verkligen av denna kvällen och kunde faktiskt glädja mig åt att det var ett nytt år med nya möjligheter.

I slutet på Januari bokade jag en mini semester i Sälen. Jag tycke att vi behövde en helg för oss själva, där vi gjorde något roligt, slappnade av, bara vi 2! Vi bodde på hotell, åt och drack gott,och hade en underbar helg!!
GRAVID IGEN!
I slutet på februari fick vi återigen ett glädjande besked-Nytt positivt grav.test!! Vårat första försök under våran mysiga helg i Sälen hade givit resultat :)Men denna gången kändes det annorlunda!Vi vågade inte glädjas....speciellt inte jag! Jag kände med en gång att jag fick svårt att andas och kände mig otroligt orolig inombords!Tusen tankar kom flygandes som käftsmällar...skulle detta bli ett utomkveds igen?(risken är högre efter man haft 1)...skulle jag orka med psykiskt innan vi visste att allt var ok?Skulle Micke orka?Tänk om vi fick missfall?
Ja vi vågade inte planera framåt..de sa vi i alla fall, men hjärnan och hjärtat går ju inte alltid hand i hand...man planerar ändå...trots rädslan..trots frågorna!
Vi fick snabbt tid hos gynekologen och redan dagarna efter fick jag komma och ta blodprover.Man kollar HCG med 2 dagars mellanrum för att utesluta utomkvedshavandeskap.OM värdena stiger (som dom skall göra under en "normal"graviditet)så kan man i stort sett utesluta utomkvedshavandeskap! Proverna steg och so far so good tänkte vi!Den kvinnliga läkaren vi fick var helt underbar och barnmorskorna med!Dom var så otroligt noggranna och måna om att det inte skulle hända mig något igen (vilket dom skall vara och det hade min operatör påpekat efter första operationen!)..Jag fick komma på ultraljud varje vecka..dom ringde och frågade hur jag hade det..ja allt fungerade såå otroligt väl! I v.6-7 såg man fostret i livmodern och vi var så otroligt lättade- det satt på rätt ställe-inget UTOMKVEDS!..
Men igen var våran glädje och lättnad kort. Vid ultraljudet v.8, där man skulle höra hjärtljud, konstaterade våran läkare att det inte fanns några! Att fostret hade dött..Missed abortion kallas det!(När kroppen inte själv får spontant missfall utan kämpar för att hålla kvar graviditeten)
Ja minns att jag började gråta redan innan hon sagt ngt..vi hörde ju inget när hon började med ultraljudet...och jag såg på skärmen att det var inget som pulserade som hjärtslag...Min läkare grät hon med- så otroligt ledsen över att detta hade hänt oss...
Vi satt länge på hennes kontor och grät.Hur gick man vidare nu? Hon förklarade att om jag orkade att man kunde vänta i ca 2v och hoppas på att kroppen själv skulle stöta bort fostret,spontant missfall, eller så kunde jag få tabletter och framkalla ett missfall!Jag kunde även få göra en skrapning på sjukhuset men det tackade jag nej till med en gång- Inte en sövning till och operation!!
Oavsett vad vi bestämde så var vi tvungna att vänta 4 dagar, göra nytt ultraljud,innan man gjorde något- man måste alltid konstatera missed abortion 2ggr, helst av 2 olika läkare, i fall man missat hjärtljuden och sett fel!
Vi var där på fredagen så vi fick ny tid på måndagen. Innan vi gick därifrån bestämde vi att jag skulle ta tabletter....det fanns inte en chans i helvete att jag skulle orka gå och vänta på ett missfall- bära runt på ett dött barn, om jag inte var tvungen.
Jag grät hela vägen från besöket...hejdlöst..ni vet så där som man grät nar man var liten och inte kunde sluta...så man nästan inte får luft!..Så fort vi kom hem bad jag Micke ringa mamma och pappa...jag behövde dom...Jag låg i mickes knä och bara grät..VI grät...mamma och pappa grät!...Fruktansvärt var det!
HÄR VÄLJER JAG ATT TA ETT LITET AVBROTT OCH INTE BERÄTTA MER OM DEN DAGEN MED RESPEKT FÖR MICKE & MINA FÖRÄLDRAR!
Måndagen kom och vi gjorde nytt ultraljud. Men det visade samma sak, inga hjärtljud.Vi fick då tabletter med oss hem som jag skulle ta på onsdagen, för att framkalla missfallet!

Dagen jag tog dessa tabletterna ligger som en starkt 2a till den värsta dagen i mitt liv!!Det var fruktansvärt!!Hade jag vetat hur smärtsamt det skulle vara och hur hemskt jag skulle må, hade jag valt att bli sövd och skrapad!Smärtan var outhärdlig..som krystvärkar som aldrig gav sig!Det tog 2 dagar för hela processen att vara över..jag tog starka värktabletter, tabletter mot illamående, och flera ggr tyckte läkaren att jag skulle komma ner för att få morfin sprutor alternativt åka till sjukhuset! Men jag orkade inte...kunde inte röra på mig!Läkaren och barnmorskan ringde mig nästan vare timme och kollade hur jag mådde..dom hade stenkoll och var så underbara..och ja vet...jag är envis..men jag ville verkligen inte behöva åka ambulans igen eller läggas in!
Sent på eftermiddagen dagen efter, precis när Micke skulle ringa ambulansen, så släppte äntligen smärtan och det döda fostret/blodet kom ut! Ja, ja vet...äckligt låter det...och det var de..men mest ledsamt..samtidigt som jag var otroligt lättad över att smärtan var över! Den försvann helt och allt var äntligen över!!Efter detta somnade jag och sov i nästan 8h....en riktig pers kan man kalla det!

Uppföljningen sköttes otroligt bra av våran läkare! Hon gjorde flera ultraljud för att se så att inget kvarstod i livmodern...att mina värden återhämtade sig..och att hon inte missat t.ex ytterligare en graviditet i äggledaren!
Jag sjuksrevs igen och det kändes som att börja om!

Jag vet att det låter hemskt och kanske känslokallt, men när detta var över...när det framkallade missfallet var över...så kändes faktiskt allt ganska ok!Jag tror att det berodde mycket på att läkaren var så otroligt bra på att förklara att missfall och missed abortion faktiskt inte är så ovanligt..och att det inte alls berodde på något vi hade gjort eller att det var något fel på någon av oss!! Smärtan och smärtminnet kvarstår så klart än i dag..men när jag tänker på allt jag gått igenom dom senaste åren, så är detta fortf. den minst traumatiska händelsen...