Nu har det gått över 1 år sedan jag skrev sist & precis som för er läsare & resten av världen, så vändes mitt liv upp och ner förra våren när pandemin Covid-19 kom till Sverige.
Som ni vet så arbetar jag som intensivvårdssköterska. 1.5 år senare så är det fortfarande svårt att sätta ord på allt som skedde förra året...när vi helt plötsligt blev instängda på jobbet bakom plast..Iklädda skyddsutrustning...vårdande sjukare patienter än någon av oss någonsin träffat på..långa hemska pass...ja jag bodde på jobbet kändes det som...samtidigt som vi utanför jobbet skulle försöka vara bra mammor, fruar, makar, systrar, döttrar osv..och inte fick umgås med våra nära och kära som vanligt!! Ja det var otroligt kämpigt & psykiskt påfrestande!!
För mig, som tidigare kämpat med mitt psykiskamående pga trauma & vår långa infertilitet resa, så blev nog allt ändå mer påtagligt...men på något jävla sätt så var det bara att köra på och trots att man kände att man inte skulle orka en dag till, så gjorde man det...hur det gick till vet jag inte riktigt...lite jävla anamma & att jag kände att det inte fanns ett annat val..skulle jag bara ge upp? Åh nej...inte efter att jag kämpat så hårt för att ta mig tillbaka till ett liv av välmående...men tufft va de...och det svåraste var nog att oavsett hur mycket jag kämpade så kände jag mig sååå otroligt otillräcklig, speciellt hemma. Varje gång vår 2.5 åring ( ja hon är stor nu 3.5.redan) sade " mamma inte jobba mer" så brast mitt hjärta...jag grät ofta i bilen både till och från jobbet...
Ja fasen va tufft det var och har varit fram tills nu!!!
Det jag vill säga & som många av er säkert känner igen, är att när man tidigare mått psykiskt dåligt så är det en väldigt liten gräns mellan att må bra och att må dåligt igen. Skillnaden för mig i dag jämfört med för 5 år sedan,är att jag nu känner igen tecknen på att jag börjar må dåligt & att jag nu har redskapen att kunna hantera det innan det blir allt för jobbigt. Väldigt tidigt under våren tog kan kontakt med min kurator igen för att få stöttning vilket var till stor hjälp för mig som vanligt!
Nedanför har jag delat en video där jag pratar om mitt psykiska mående efter mina ektopiska graviditeter & hur detta även påverkade mig under pandemin. Länken går till Ectopic Pregnancy Trust Instagram konto. Denna underbara organisation från Storbritannien har jag i dag äran att vara volontär för, där jag hjälper andra som upplevt ektopisk graviditet( även deras partner,vänner och familj) genom att ge dem stöd & råd via email!!
Kan varmt rekommendera denna organisation till alla som förlorat ett barn eller kämpar med infertilitet.
https://www.instagram.com/tv/CGSKleuBIh7/?utm_medium=share_sheet
