Det tomma skalet..

Jag funderar ofta på hur jag har förändrats dom senaste 4 åren...i bland tänker jag tillbaka på saker jag gjort eller sagt...eller känt...och det är nästan som om den personen var någon annan! Vissa perioder är suddiga...och för någon som inte upplevt trauma eller något som förändrat en utan att man kunde rå för det, så förstår jag att detta kan vara svårt att förstå...men hjärnan och kroppen förändras när den är tillräckligt påfrestad...och det går inte att stoppa...

när jag mådde som sämst var det som om någon annan hade tagit över min kropp & själ! En kropp och själ som alltid hade varit så stark förtvinades och bröts ner till en svag, hjälplös, ledsen människa! All kontroll som tidigare hade funnits försvann...och jag betedde mig på ett sätt jag aldrig tidigare hade gjort....jag kunde inte styra mina känslor eller förklara varför dom uppstod! Det var som om jag levde i slow motion..som i en dröm....
När jag tittade mig i spegeln kändes det som om min spegelbild var ett tomt skal av den personen jag hade varit innan jag nästan dog...innan vi förlorade 3 bebisar...innan jag opererades 2 gånger...innan jag låg på sjukhus 5 gånger på 1.5 år...

Men det tomma skalet har sakta men säkert fyllts på av den jag var förr...när ja ser mig själv i spegeln i dag, ser jag oftast en glad och stark person...vissa dagar är fortfarande otroligt jobbiga och jag kommer alltid bära med mig allt som har hänt...men dom bra dagarna är fler än dom dåliga... och det ser jag som ett framsteg...äntligen känns det som jag tar 2 steg framåt och endast ett tillbaka...det tog fyra år...

M eller F???

Misslyckad med stort M ...ja, det är så man känner sig när man går igenom denna resa...när kroppen sviker en om och om igen...varför fungerar inget när alla läkare säger att allt ser bra ut och våra chanser är goda??

Jaaaa.. Så här har jag kännt länge...misslyckad...

Men vet ni vad? Det kanske inte är så alls....för under dessa otroligt jobbiga år så har jag faktiskt åstadkommit en hel del...hösten 2014 bytte jag avdelning inom sjukhuset och påbörjade ett nytt jobb med utmanande arbete. Precis när ja hade börjat på de nya jobbet så fick jag mitt 2a utomkveds!...sjukskriven igen och allt kändes skit jobbigt....men ja kämpade på och återvände till det nya jobbet! Ja jobbade inte heltid men 75% fram till dec 2015. Då bestämde ja mig för att försöka börja jobba heltid igen....och det fungerade! Det var jobbigt, men Jag fixade de! Och då bestämde jag att jag kände mig tillräckligt stark för att söka en vidareutbildning! Och jag kom in!!
Våren 2016 började jag läsa specialistutbildningen till Intensivvårdssjuksköterska!
Jag har pluggat på halvfart vilket har inneburit skola 50% och jobb 50%! Och det har varit skit tufft! Att jobba, sitta i skolan och plugga på den lilla fritiden jag haft samtidigt som jag undergått behandligar för att bli gravid!
Men jag har klarat det... ALLTIHOP!!!....alla tentor...alla uppgifter! G i 2 kurser och VG i 2!! Har haft 10v praktik där jag endast fått positiv feedback bl.a om hur duktig och kompetent jag är...min lärare påpekade även att jag är jätte duktig på att skriva arbeten/uppgifter (vilket ja ALDRIG trodde skulle hända)..
Och nu närmar det sig slutet....snart är det bara magister uppsatsen kvar!

Så jag kanske inte är så misslyckad ändå...
Min man säger att jag är Fabulous...och han kanske har rätt...Fabulous i stället för Misslyckad....Ja varför inte :)

Om det gick att sudda bort...

Ja önskar jag kunde glömma denna hemska dag....att jag bara kunde sudda bort den från almanackan...o låtsas som det aldrig hänt...undrar om det alltid kommer kännas så här...om känslorna alltid kommer vara så här påtagliga..om det alltid kommer göra så här ont..om jag alltid ska behöva vara rädd för att jag ska bli så dålig igen....

Men den går inte att sudda bort...tro mig, ja har försökt...i 4 år har jag försökt..men det går inte....den dagen är en del av mig....av den jag var och den jag blivit... den jag är i dag...förändrad för alltid.. .Så känns det fortfarande...

För 4 år sen trodde ja aldrig jag skulle ta mig igenom detta...eller att vi skulle kunna leva som "vanligt" igen...men på ngt sätt så går de ändå trots dessa känslor...ja vet inte hur, men det går....och under kommande år hoppas ja att jag kan skriva att det inte känns så här längre...tills dess...
Kram på er

Minnen..

I dag är det 4 år sen vi fick vårt första Plus! 4 ÅR!!! Och jag minns det som om det var i går...en lycka som var obeskrivlig...förväntansfulla...
och trots att detta plus ledde till att jag nästan miste mitt liv....så längtar jag tillbaka. ..tillbaka till den känslan...till lyckan vi kände...till glädjen...

"Sorg är inget man kan komma undan..
.man måste helt enkelt ta sig igenom det för att kunna komma vidare och börja läka"
- okänd

Adjö 2016!

I dag är det 2a dagen på det nya året..2017! Ett år där Micke och jag kommer fira 15 år tillsammans, 5 år som gifta, och Mickes 40 års dag!

Jag önskar jag kunde säga att 2016 blev som jag hade hoppats...men så  var det inte...Trots att det innehöll många fantastiska stunder & människor och inte minst att jag blivit faster till världens sötaste unge....så besannades inte min största önskan...Vår största önskan...I bland känns det som att ju mer tid som går desto längre ifrån kommer vi..

Men vi kämpar på!!! Och Jag tänker INTE ge upp! På ngt sätt skall vi bli Föräldrar!
2017 here we come!!!!