❤Våra 3 ❤

Hej kära läsare.
Har egentligen mycket att berätta och dela med mig...men i dag så känner jag mig ganska tom. Så ja lämnar er med denna bild så länge men lovar att skriva snart igen!

Vissa dagar är svårare än andra...

I dag är det 2 år sen... 2 år sedan sen min sista graviditet ..den dagen vi förlorade vår 3:e bebis...och jag hamnade på operations bordet igen...arg, rädd, vilsen & otroligt ledsen...min största rädsla blev verklighet...och åter igen förändrades vårat liv...
Förra året skrev jag texten nedanför. ..jag önskar att ett år hade förändrat hur jag känner...men orden jag skrev då är lika sanna i dag...och därför lämnar jag er med dem igen:

"1 år har i dag gått, sen min största rädsla besannades..den förödande dagen när jag drabbades av utomkvedshavandeskap #2..Den dagen mina mardrömmar blev verklighet....den dagen konsekvenserna blev permanenta..den dagen jag insåg att jag kanske aldrig skulle kunna ge min man ett barn..att bara medicinska insatser nu kunde hjälpa oss...drömmar som gick i kras...hopp som försvann...smärta..tårar..oro..ångest..acceptans?

Ett år har gått...men jag står kvar..I en ny verklighet...med samma tankar...med samma tårar...med samma längtan....i samma mardröm..."

I nöd & lust

Vår Bröllopsdag var en av dom mest underbara dagarna i mitt liv! Efter 10 år tillsammans gifte jag mig med min livs kärlek! Solen sken hela dagen & det var en av dom varmaste dagarna det året. Dagen fylldes av kärlek, glädje och skratt firandes tillsammans med vår familj & närmsta vänner! Ja, ja hade inte kunnat önska mig en mer fantastisk dag!!!

Vi, som dom flesta, hade också stora planer och förhoppningar om hur livet skulle bli efter vi gifte oss. Vi hade redan gjort det mesta innan vi gifte oss: jobb, hus & bilar och många underbara resor!

Men barn var något vi väntat med..vi ville vara gifta först...nja det var nog mest jag som ville vara gift först men vi hade bestämt tillsammans att vi skulle vänta...och redan när vi åkte på smekmånad så började vi planera, längta och glädjas av tankarna på att vi förhoppningsvis snart skulle bli föräldrar....

Nu, 4 år senare, är det fortfarande bara vi 2...och vi hade aldrig kunnat ana att våra första 4 år som gifta skulle se ut så här...att vårt äktenskap skulle prövas & genomgå utmaningar som vi inte visste existerade...sjukdom, sorg, & längtan har präglat vårt liv...Vårt förhållande...Vårt äktenskap...

Men trots detta så firade vi vår 4e bröllopsdag förra veckan...och det var en fantastisk dag...och jag är otroligt Stolt att vi tagit oss hit...för tillsammans är vi starka...I nöd & lust!

Vart tog tiden vägen?

Hej mina kära läsare!
Oj va tiden går fort! Insåg precis att jag inte skrivit på nästan 4 mån! Jag lovar att jag ska bli mycket bättre på att skriva under hösten! Hmm...tror jag skrivit det förr..men jag ska verkligen försöka.... :)

Våren gick fort förbi och var otroligt tuff & krävande!

Innan jul fick jag besked att jag kommit in på Intensivvårds Specialist utbildningen som jag sökt! Jag har alltid gillat att plugga och haft ganska lätt för mig...men efter allt som hänt så var jag rädd för att min hjärna inte skulle orka med att plugga...eller att det skulle vara ytterligare ett stress moment i mitt liv...men efter råd av min kurator tillsammans med min familj och arbetsgivare så bestämde jag mig för att ge det en chans...Så efter jul påbörjade jag denna Magister utbildning...

Precis som jag hade befarat så har jag inte samma "läs huvud" som jag hade innan....och jag har kämpat hårt med tentor och omtentor, vilket jag aldrig behövt kämpa med tidigare...Och det har varit en stor utmaning att både jobba & studera 50% vardera samtidigt som vår resa att bli föräldrar har fortgått med all psykisk & fysisk påfrestning som det innebär...

Men terminen gick, och sommaren kom...och trots att jag kände mig helt slut så kändes det ändå som om något positivt ändå kommit ur detta....

För under våren så har jag även känt att jag faktiskt mår lite bättre....att jag inte längre har samma behov av att träffa min kurator...att det faktiskt kan gå flera dagar där jag känner glädje och utan att gråta...och det känns ändå bra!..Att efter 3 års tid, att livet faktiskt börjar att kännas lite enklare i bland...

men vägen hit har varit lång...med många hinder & dalar...och jag känner att jag fortfarande har långt att vandra...men mina steg känns lite lättare...och det är jag tacksam för...

Om det ändå vore ett minne blott...

För varje år som går hoppas & önskar jag att minnet av denna hemska dag ska bli mindre..att det inte skall kännas så jobbigt...att ja skall sluta se  mig själv liggandes hemma i sängen...döende...med alla känslor som var...som är...att mitt liv äntligen skall kännas normalt igen...
Men så är det inte...och de får jag leva med...

Tid läker alla sår...Eller?

I dag är det 3 år sen...3 år sen vi fick vårat 1a glädjande besked...Vår 1a graviditet...Äntligen skulle vi bli föräldrar!...Vi 2 skulle bli 3...Ja, jag minns det som om det vore i går...jag var så otroligt lycklig. ..VI var så otroligt lyckliga...
Men lyckan var kort...och den underbara tid vi trodde vi hade framför oss... förvandlades till den värsta tiden i vårat liv...den absolut värsta dagen i mitt liv hittills...och för all framtid, kommer detta minnet alltid att präglas av trauma & sorg...

Det sägs att tid läker alla sår...och jag önskar att det vore sant...men så är det inte...för ärret kommer alltid att finnas..djupt I min själ...och det kan ingen läka...inte ens tiden...

Jag är inte unik!

Många av er skulle kanske säga att jag är Unik...eller att vi alla är unika på vårt eget sett....och så är det nog...men när det gäller känslorna kring andras graviditeter, så är ja inte unik alls!....dom flesta som kämpar för att få barn känner exakt som jag...
att det är jobbigt när vänner & familje medlemmar skall ha barn när man själv kämpar, förgäves...att man känner att det är orättvisst samtidigt som man önskar att man verkligen kunde glädjas...att en gravid mage eller en ultraljudsbild kan få en att gråta i flera timmar...att minsta lilla ord eller mening kan såra en så djupt i själen att det känns som man ska gå sönder...

Boxaren Åsa Sandell har skrivit en bok (Den tuffaste ronden : en personlig historia om abort, missfall, IVF och äggdonation) där hon beskriver sin resa från abort & missfall till ivf, äggdonation & födseln av sin dotter. ..när hon var med i nyhetsmorgon så satte hon ord på exakt hur jag & andra i samma situation känner...att man "hatar" alla gravida & att man inte kan tänka på ngt annat än längtan efter att vara gravid...att när man är mitt uppe i detta så blir man som besatt av tanken på att bli gravid...och så är det verkligen...man blir helt uppslukad av dessa tankar...
Så känner jag...och många andra som jag har lärt känna under resans gång...och trots att resan fortsätter...så känner jag mig trygg i att veta...att vi är tyvärr många...och att jag inte är unik!

ATT VARA EN VÄN...

Hej allihopa! Här kommer 1a inlägget för 2016!
Jag tänkte börja de nya året med ett inlägg om Vänskap! Tyckte det var passande då det är vänskapens dag i dag!

Vad anser ni att en bra vän är?
För mig är en vän någon som ställer upp för en i vått och torrt. Som inte dömer utan stöttar oavsett bra eller dåliga beslut, men kan samtidigt tala om för dig när du gjort något fel. Någon som accepterar ens olikheter men även likheter!.. där båda parter ger och tar lika mycket! Någon man kan dela glädje & sorg med! Någon som finns där när du behöver dem...och även om man inte hörs eller ses så ofta, så vet man att dom finns där villkorslöst! En vänskap som ger en mycket glädje och tillför något i ens liv!

Jag tycker att jag alltid har försökt vara en bra vän!! Många av mina vänner har t.o.m  sagt att jag i bland ger mer än vad jag får tillbaka...att jag alltid sätter mina vänner före mig själv...att jag bör vara mer egoistisk!..Men för mig har det inte spelat så stor roll! Det jag har fått har liksom varit tillräckligt för mig! För det mesta i alla fall....

Men vad händer när man själv helt plötsligt, utan förvarning, behöver mer stöttning i sitt liv än någonsin innan?  När man knappt orkar ta sig ur sängen på morgonen...när man har fullt upp med att klara sig själv...När man inte längre är så stark som alla förväntar sig att man skall vara...när man helt enkelt inte längre har ork till att stötta sina vänner!! Jo, då får man känslan från vissa att man blivit en sämre vän!! Och Även om dessa vänner är få, så gör det mig jätte ledsen...Och med det vill jag säga följande:

Till dig som under dessa extremt jobbiga år har funnits där för mig..för oss...Du som hört av dig på något sätt, kommit förbi för att kolla hur vi mår...hälsat på mig på sjukhuset...tagit hand om mig på dagarna när min man varit på jobbet..som har suttit med dina armar runt mig när jag gråtit och gråtit med mig...Du som inte uteslutit mig från ditt liv utan försökt inkludera mig så mycket som möjligt...du som inte ställt några krav på mig som vän utan villkorslöst bara funnits där för mig...TACK! DU är min vän!! Min riktiga vän! Jag kommer aldrig kunna förklara för dig hur mycket du har betytt/betyder för mig! (Ni är många)

Till dig som under dessa extremt jobbiga år, INTE har funnits där för mig...inte hört av dig förutom kanske lite sporadiskt...eller som aldrig hör av dig om inte jag hör av mig först...du som exkluderat mig från ditt liv..du som inte stöttat mig eller oss under denna jobbiga resan...du som tycker att JAG inte stöttat dig.. Du som fått mig att känna att jag är en sämre vän!
Till dig vill jag säga, Jaa, så kanske det är..Men jag har absolut inte gjort det med flit...Jag har helt enkelt inte orkat göra samma ansträngningar att hålla våran vänskap levande, som tidigare...Men innan du gör mig till en sämre vän.. så kanske du ska fundera på om du själv varit den vännen jag skrev om först...om inte, så kanske det inte är jag som blivit en sämre vän...eller?

Kram på er!