GRAV #3/UTOMKVEDSHAVANDESKAP #2!

SOMMAREN 2014
Inför sommaren så fick vi besked om att vi kunde försöka att bli gravida igen!Läkarna & min kurator tyckte att min kropp hade återhämtat sig tillräckligt efter missfallet/missed abortion!
Min bästa kompis i USA hade tidigare under året berättat att dom skulle åka till Las Vegas och fira hennes mans 40års dag,tillsammans med några andra vänner som också firade ngt speciellt! MEN, eftersom vi inte visste hur jag skulle må, så hade vi tackat nej till inbjudan!Men när vi fick reda på att vi fick försöka igen,så kändes en avslappnande och rolig semester PRECIS vad i behövde för att öka chanserna för en graviditet...och dessutom göra något super roligt och träffa våra vänner igen!
Så vi bokade resa. Nästan 3v i USA först hos min bästa vän och hennes man, med avslutande helg i Las Vegas!

Semestern blev helt underbar med otroligt många fina minnen! VI hade inte träfffat några av våra vänner i USA efter allt som hänt, så det kändes skönt att få träffa dom och krama om dom ordentligt!Dessutom fick vi äntligen träffa min bästa väns dotter innan hon blev för stor! En underbar tjej som heter Alivia, 1.5 år!Vi blev kära så fort vi såg henne! Och hon blev super kär med, I Micke!Dom fann varandra med en gång!
Ni kanske undrar om det var tufft att träffa Alivia?...och självklart var det de! Det är ALLTID tufft att träffa barn tycker vi...man blir hela tiden påmind om vad man själv inte har! Samtidigt så är det oftast en otrolig glädje! Det går inte att beskriva hur jag kände varje 
morgon när hon kom och letade efter oss för att hon ville att Micke skulle läsa för henne eller för att hon ville leka med mig! Jaa...obeskrivligt!

Väl hemma igen, så var allt som vanligt!Vi kom hem på våran 2a Bröllopsdag!Mina föräldrar kom och hämta oss och när vi kom hem hade dom dukat fint, med blommor och champagnen på kylning!Tyvärr var vi för trötta för att fira ordentligt!Dessutom hade jag en känsla av att jag faktiskt var gravid igen... mensen var 2 dagar försenad...Men Som vanligt när vi kommer hem från usa så har vi alltid en otrolig Jet Lag och jätte svårt att vända på dygnet igen! Så jag tänkte att pga denna påfrestning så kanske den skulle komma...men det gjorde den inte och 16 Augusti fick jag ett positivt Grav test!!

GRAVIDITET #3 Jaa..o så var man här igen! Glädje? visst...Rädsla? Livrädd skulle jag villa säga! Och återigen..man vågade inte hoppas!
Jag kontaktade min gynmottagning med en gång på måndag morgon och redan då fick jag komma ner och ta HCG prov..sen ytterligare ett på onsdagen!Precis som sist, så var HCG stigande, och återigen kunde man i stort sett utesluta utomkveds!
Jag vill här även berätta att den underbara kvinnliga läkaren jag haft sist, inte längre var kvar på denna mottagningen...men vi hade fått information om att det fanns en ny läkare som skulle vara infertilitetsspecialist och jätte duktig.SÅ vi frågade om vi kunde få honom denna gången,och det fick vi!
På fredagen gjorde vi ultraljud och då såg den nya läkaren något i livmodern!..Det var en otrolig lättnad.....Jag hade dock haft lite brunliknande små blödningar innan detta besöket, men det var inget läkaren tyckte var konstigt! Han skrev dock ut Lutinus vilket är ett läkemedel som hjälper gravidteten att sätta sig fast i livmodern och minskar risken för missfall!!Vi fick en ny ultraljudstid fredagen veckan efter och kände oss nöjd med besöket och den nya läkaren.

2a ultraljudstiden var den 29e aug.Vi hade fått en special tid under lunchen, kl 12.Micke och jag träffades utanför som vanligt och gick nervöst upp tilll mottagningen. Läkaren kallade in oss och jag lade mig i undersökningstolen.
Så fort han hade börjat med ultraljudet så kunde vi se att det var helt tomt i livmodern...de vi hade sett veckan innan fanns inte längre...Återigen,missed abortion enligt läkaren. Han var otrolig snabb i sin undersökning och avslutade den mycket hastigt...det var knappt att vi hann uppfatta vad som hände...
Shockade, ledsna och besvikna IGEN gick vi in på hans kontor. Genast började han prata om att om jag slutade med lutinus så skulle blödning/missfall komma av sig självt och så började han prata om att vi skulle ses efter nästa mens för att planera vidare! Han uttryckte ingen omsorg alls och var otroligt nonchalant! Skickade hem oss utan någon som helst planering för uppföljnig...När vi gick därifrån var jag helt förstörd..Micke med.Jag gick förbi min barnmorskas kontor och stack in huvudet och sa "det gick inte denna gången heller"...hon bad mig komma in och sätta mig och då kom tårarna...det gick inte att hålla tillbaka dom längre! Varför hände detta igen? Varför kunde vi aldrig ha lite tur? Hon tröstade mig/oss och såg till att jag blev sjukskriven (skulle jobba helgen)..hon bokade även en återbesökstid efter ca 1 mån...läkaren hade inte ordnat någonting....vi pratade en stund och hon sa vi skulle invänta blödning men kunde inte ge någon direkt förklaring till varför man sett ngt veckan innan, och inte nu! Hon sa även att vi kunde höra av oss när som helst om det var något...Sen åkte vi hem...

Jaa..vad säger man? Vad gör man? När man hela tiden får hemska besked...Vi grät och försökte trösta varandra....men nånstans i sorgen kommer ilskan...och för mig var det absolut så! Jag hade gråtit nästan varje dag innan detta hände...och nu fanns det liksom inga tårar kvar! Ja, så kändes det i alla fall, men självklart är det inte så....tårarna kom efter en stund igen..ja sorg och ilska om vartannat skulle ja vilja säga!

Jag stannade hemma från jobbet under helgen och måndagen, men på tisdagen veckan efter bestämde jag mig för att åka och jobba!För mig, så mår jag nästan sämre av att sitta hemma och inte göra någonting..tankarna kommer oftare då och jag blir bara mer ledsen...på jobbet kan man uppehålla tankarna med annat i nästan 8h och det känns skönt! Dessutom älskar jag mitt jobb och det är ngt jag oftast ser fram emot! Dessutom skulle jag börja ett nytt jobb på UVA/IVA vilket jag såg fram emot!Så jag körde på som "vanligt"...ja sån e jag....envis som faan! :) 
Efter nästan 1v hade fortf. ingen blödning kommit!Jag hade alla mina graviditets symptom kvar- ömma bröst, illamående, viktuppgång och positivt grav test (efter bara några sek)! Jag kände på mig att ngt inte stod rätt till! Hade det varit 2 graviditeter? Hade han missat 1? Eller hade han missbedömt helt och hållet?Jaa....massa frågor hade jag..så jag ringde till min gynmottagning och lämnade ett meddelande..detta var på torsdagen..jag hoppades på att dom skulle ringa tillbaka på fredagen,men det gjorde dom aldrig! 
Återigen kom en helg, där jag gick och väntade!Och nu började jag faktiskt bli arg!Arg på min kropp- för att de inte hände någonting! Micke och jag hade en utekväll planerad med min bästa vän och hennes kille.Jag drack drinkar och försökte leva som vanligt...Men ja kände mig så oerhört gravid fortfarande och kläderna passade knappt! 
På måndagen ringde dom äntligen upp!Jag beskrev mina symptom och då fick jag en "akut"tid på torsdagen, 4 dagar senare!Tiden var till min gammla läkare, och när barnmorskan bokade denna tiden, påpekade han att det var konstigt att jag inte fått någon återbesöks tid några dagar efter den andra läkaren konstaterat missed abortion...för att se så det verkligen var så!

UTOMKVEDSHAVANDESKAP #2
Ja ja önskar att jag kunde säga att jag gick på mitt besök hos läkaren och allt va bra! Men jag kom inte så långt...På morgonen, 11 SEPTEMBER (av alla dagar!) så åkte jag till jobbet. Började kl 9. Drack en kopp kaffe och när jag var på väg igenom IVA till UVA så fick jag plötsligt otroligt ont i nedre buken, på hö sida! Det kändes som ngt gick sönder och smärtan var outhärdlig..Jag gick på toaletten för återigen kändes det som förstoppning. Men när jag försökte sätta mig så kände jag att jag skulle svimma. Så jag skyndade mig ut till en dörröppning på UVA där mina kollegor skulle kunna se mig!Lutade mig mot väggen och försökte hålla mig ståendes. Min kollega såg då mig och förstod att ngt var fel. Hon lade mig i en säng och hämtade en av våra narkosläkare...Jag kände med en gång igen smärtorna....ett brustet utomkveds..IGEN!! 
Min kollega satte nål och gav mig lite smärtlindrande och höll koll på min värden. Än så länge så var jag ganska stabil i både blodtryck och puls. Men jag började få mer och mer ont och mådde fruktansvärt illa.
Narkosläkaren satt hos mig och höll mig i handen!Han ville inte ge mig för mycket smärtstillande för att maskera mina symptom, vilket jag förstod...Men jävlar vad ont det gjorde denna gången!Troligtvis för att jag inte var så cirkulatoriskt påverkad...då känner man ju smärtan mer...
Vi ringde Micke och han körde till Kungälv så fort han kunde...O så var vi här igen!Ilfart till SU, med illamående, svimningar och otrolig smärta!När vi kom dit så kom jag in i ett undersökningsrum med en gång. Jag var helt vaken och inte medvetslös! Men denna gången var det en sak som var annorlunda! Jag var ARG! Och jag menar inte lite arg, utan fly förbannad! Hur hade dom missat detta? Hur kunde dom låta detta hända mig IGEN? Nu skulle vi ju aldrig kunna få barn!!HELVETE HELVETE HELVETE tänkte jag!
Jag fick snabbt komma in och göra ett ultraljud där läkaren konstaterade att det var blod i buken och att det såg ut som ett utomkveds som brusit! Jag svor (och det brukar jag inte göra) flera ggr och sa hur orättvist det va!
Sen hörde vi sköterskan utanför dörren säga att jag skulle vara på operation 1310...kl var 1250! Ok tänkte jag..here we go again!! 
Mina föräldrar befann sig i Turkiet. Och med tanke på att detta var andra gången på kort tid som jag skulle genomgå en stor operation, att jag skulle sövas igen (vilket inte hade hänt efter min astma diagnos) så var jag otroligt orolig! Men samtidigt realistisk. Hur mycket trauma orkar en kropp egentligen?När säger den "jag har fått nog?"...Ja, detta var min rädsla...att jag kanske inte skulle vakna denna gången...Så jag ville ringa mina föräldrar innan dom körde mig till operation!
När jag sa till Micke att jag ville ringa mina föräldrar i fall det hände ngt så blev han jätte arg...Arg för att han inte ville höra mig säga så sa han..men jag ville verkligen det....Efter några försök fick vi tag på dem och det kändes som en lättnad trots att det var fruktansvärt för dom,precis som för Micke!
Jag såg på Micke att han var livrädd, trots att han försökte se lugn ut....
Sen gick det fort, igen...dom körde mig till operation. Jag träffade narkossköterskan innan och vi pratade lite...jag var orolig, arg och hade jätte ont!Innan dom körde in mig bad jag om en liten tjänst- att dom såg till att Micke inte satt ensam under operationen som han hade gjort sist! Dom lovade att se till att någon kom och satt med honom!

Ja sen var det som sist Jag vaknade på IVA...Med nålar,dropp,smärta..denna gången hade jag inte förlorat lika mycket blod som sist, så det kändes skönt. När jag vaknade var Micke hos mig och även min bror! Min bror- va bra tänkte jag..då hade han och Micke haft sällskap under min operation! Det gjorde mig lite lugnare....
Jag låg kvar på IVA i några timmar och sen fick jag komma upp till avdelningen...Och JA, samma avdelning som sist....men denna gången såg jag till  att jag inte hamnade bredvid en gravid kvinna....
Micke och min bror följde med upp till avdelningen och satt med mig i flera timmar!Jag var trött och tagen..dåsig...som man är efter en operation..och jag hade ont! Konstigt nog mycket mer ont än sist...och ont i axlarna och svårt med min andning!..Micke stannade så länge han fick...sen var jag ensam...och i ensamheten kom tårarna...och ångest...Jag kunde inte fatta att jag var här igen! Det var helt ofattbart! Hur faan hände de? Hur gick det till??? Jag grät och var arg om vartannat...hela natten i stort sett....fick smärtlindrande flera ggr och nattsköterskan var jätte omtänksam..satt med mig och pratade...sov en stund men inte mycket!

Dagen efter kom läkaren och förklarade vad hon gjort! Jaa, de var nästan exakt som sist...sprucken äggledare, blod i buken, svårt att operera pga ärrvävnad...Det som var nytt och som var så förödande för oss var ju att nu kunde jag inte få barn på naturligt vis eftersom jag inte hade några äggledare kvar...Så läkaren hade skrivit remiss för IVF med en gång!
Micke hann inte till sjukhuset för samtalet, men jag berättade när han kom! Jag tror inte att någon av oss riktigt förstod innebörden av vad som hänt eller vad det egentligen betydde för oss...för våran framtid! Mickes största fokus, som alltid dom senaste åren, var att ta hand om mig och se till att jag hade det så bra som möljigt..så att jag kunde komma hem till honom! Jaa, en helt underbar man har jag!...Jag stannade kvar i 3 nätter och sen åkte jag hem där jag blev väl omhändertagen av Micke och min familj,Som alltid! 

Var hemma i nästan 1 månad och när jag väl började jobba lite grann, fick jag lunginflammation och fick vara hemma igen i nästan 3 veckor!Nu, 4 månader senare jobbar jag så mycket jag orkar men mina lungor har haft svårt att återhämta sig. Jag har även jätte ont från mitt ärr i min navel och varje gång jag äter känns det som om maten stannar bakom naveln! Naveln har dragit sig inåt och storleken har minskat med mer än hälften! Så nu väntar jag på att få träffa en kirurg för att se hur vi går vidare! 

Många av er undrar säkert hur jag mår efter allt som hänt, och Jaa..det går upp och ner! Vissa dagar gråter jag bara en gång om dagen..andra flera! Jag går hos kuratorn regelbundet och det hjälper mig mycket!Och jag har sån otrolig tur som har en fantastisk man,familj, och vänner som stöttar mig och hjälper mig mycket!Utan Micke hade jag nog inte orkat gå upp vissa dagar...Jag vet inte riktigt hur han klarar allt som hänt, men han säger att så länge jag mår bra så mår han bra....För honom är det viktigaste att han fortfarande har mig säger han!! Ja, ja har verkligen haft tur! 

Återigen vill jag TACKA för att ni tagit er tid att läsa! Fortsättningen på våran resa för att skaffa barn och vad som pågår i mitt liv, kan ni följa i mina dagliga inlägg!!

VAR RÄDDA OM ER OCH VARANDRA!
GITA