Flodvågor av minnen

I torsdags var det 5år sedan sen den dagen...dagen som allt förändrades..dagen Jag förändrades...dagen som jag önskar aldrig hade varit.. .dagen som givit mig minnen som satt sina spår för evigt...

Tidigare i veckan tyckte jag att allt kändes ganska bra...Vi fick glädjande besked på måndagen att Indien hade godkänt vår adoptionsansökan och att dom nu letade efter ett barn åt oss!... och jag var så otroligt lycklig över detta!..Jag ÄR så otroligt lycklig för detta... Men trots det så kom tårarna flera gånger på torsdagen...jag försökte sysselsätta mig så gott det gick, men minnena vällde över mig som flodvågor...har det blivit lättare med åren? Ja, det har det nog...eller kanske inte lättare, men känslan är annorlunda...mår jag lite bättre & känner mig starkare? Absolut...och ibland
känns det som att sorgen över att vi förlorade vårt 1a barn den dagen har minskat litegrann...men traumat från att jag nästan dog, är lika påtagligt ännu...och olika situationer, som tidigare inte utlöst minnena eller känslan jag hade den dagen, har ökat...och det är tufft...

Men ytterligare ett år har gått...och precis som tidigare år så finns det många fina stunder & roliga minnen...stunder av solsken...men denna dag lägger fortfarande en skugga över mitt liv! En skugga som jag hoppas skall bli mindre med tiden...och ersättas med mera solsken...until then...
Kram på er 💖

Att gå vidare!!

Kära läsare,
Ni som har följt min blogg har kanske undrat hur vår resa har sett ut efter mitt 2a utomkvedshavandeskap!  Som ni kanske förstått så har den fortsatt, men på ett helt annat sätt än innan...nämligen genom IVF! (In vitro fertilisation).
Trots jobbiga behandlingar, både fysiskt och psykiskt... och extremt smärtsamma äggplock...sprutor och massvis med mediciner...med hopp och förtvivlan mellan försök och misslyckande... så har vi kämpat i över 2 års tid. Och trots att alla undersökningar och medicinska orsaker uteslutit att det är något fel på oss, och att alla embryo varit av jätte bra kvalité.. så har vi inte lyckats bli gravida ...och det har tärt på oss...och på min kropp...och till slut var det dags att fatta ett beslut...Att sluta plåga min kropp och själ...att sluta påfresta vårt förhållande och vårt psyke...Att gå vidare!!

Och precis det har vi gjort! 💖 Och det är det bästa beslutet vi någonsin tagit!  ÄNTLIGEN är jag till freds...och Äntligen kommer VI att bli föräldrar!

Jag hoppas att ni fortsätter följa vår resa!!!

Kramar 

P.s. Har ni några frågor om IVF får ni jätte gärna ställa dom till mig här eller via mail! Delar gärna med mig av vår/ mina erfarenheter

Förväntansfull!!

Kära blogg läsare!!
God fortsättning och välkomna till 2018! Året där jag tar min magister examen  (drygt 1v kvar), året då jag och min make firar 16 år i hop och året då ja hoppas att vi äntligen, äntligen kommer bli föräldrar! Ja vet...det har jag skrivit i 3 år nu...men 2017 gav mig hopp...hopp om att allt kanske blir bra till slut..
Jag har äntligen börjat känna mig som mig själv igen...starkare...gladare...det tomma skalet som i flera år har ersatt min spegelbild,  ser mer och mer ut som en hel person igen...som mig...som den personen jag var innan allt elände...all sorg...alla motgångar!  Ärren finns kvar men dom börjar blekna...sakta men säkert....och även om tårarna är nära till hands ibland, så är dom oftare längre bort än dom någonsin varit! Och det känns sååå skönt...så med stor förväntan på vad detta året kommer erbjuda, välkomnar jag 2018!

💖2018 HERE I COME💖