Dom senaste åren så har ja fått en ny "vän"..en "vän" ja aldrig haft förut men som gör mig vansinnig i bland och orolig i bland! Hon heter ÅNGEST!
I början hade jag svårt att sätta ord på denna känslan ja fick..varför var ja helt plötsligt rädd för att göra saker?att träffa folk?varför kände ja mig orolig inför nya sociala situationer? JAG,den mest sociala personen folk känner (enligt mina vänner)..Varför hade jag så svårt för att anpassa mig om dagens planer ändrades?
Enligt min kurator så handlar det om kontroll!Att den dagen jag nästan dog så förlorade jag all kontroll..över min kropp..över allt..och därför kräver min hjärna nu en annan struktur/kontroll..och när den försvinner,så får jag ångest & har svårt för att hantera vissa situationer! Jaa...som vanligt så stämmer ju den förklaringen helt och hållet...
Det är först nu som jag nog egentligen insett varför ångesten gör sig mer påmind i vissa situationer,speiellt nya! ...För att i nya situationer och med nya människor så är ja rädd!!..rädd för den där frågan eller kommentaren :"varför har ni inga barn?"Eller som personen på festen för 2v sen sa "Va glad att du inte har några barn för då sllipper du ordna barnvakt!"
Vet ni hur ont dessa kommentarer gör? Och varför tror folk att det är ok att säga så??(speciellt till någon man precis träffat!) Ni skulle väl aldrig gå fram till någon och fråga "Varför är du så fet?" Eller???
Jag förstår att när man själv har barn och är mitt upp i denna lyckan att det kanske är naturligt att prata om barn...och om personen ni pratar med tar upp ämnet, visst!..Men snälla tänk er för!Ni har ingen aning om vad personen framför er går igenom...Eller har gått igenom...tjej eller kille,spelar ingen roll!
Ord sårar...något fruktansvärt! :(
Kramar Gita
I början hade jag svårt att sätta ord på denna känslan ja fick..varför var ja helt plötsligt rädd för att göra saker?att träffa folk?varför kände ja mig orolig inför nya sociala situationer? JAG,den mest sociala personen folk känner (enligt mina vänner)..Varför hade jag så svårt för att anpassa mig om dagens planer ändrades?
Enligt min kurator så handlar det om kontroll!Att den dagen jag nästan dog så förlorade jag all kontroll..över min kropp..över allt..och därför kräver min hjärna nu en annan struktur/kontroll..och när den försvinner,så får jag ångest & har svårt för att hantera vissa situationer! Jaa...som vanligt så stämmer ju den förklaringen helt och hållet...
Det är först nu som jag nog egentligen insett varför ångesten gör sig mer påmind i vissa situationer,speiellt nya! ...För att i nya situationer och med nya människor så är ja rädd!!..rädd för den där frågan eller kommentaren :"varför har ni inga barn?"Eller som personen på festen för 2v sen sa "Va glad att du inte har några barn för då sllipper du ordna barnvakt!"
Vet ni hur ont dessa kommentarer gör? Och varför tror folk att det är ok att säga så??(speciellt till någon man precis träffat!) Ni skulle väl aldrig gå fram till någon och fråga "Varför är du så fet?" Eller???
Jag förstår att när man själv har barn och är mitt upp i denna lyckan att det kanske är naturligt att prata om barn...och om personen ni pratar med tar upp ämnet, visst!..Men snälla tänk er för!Ni har ingen aning om vad personen framför er går igenom...Eller har gått igenom...tjej eller kille,spelar ingen roll!
Ord sårar...något fruktansvärt! :(
Kramar Gita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar